Ylva Frid: Katedral för en ny tid

Dette essayet er en del av utstillingen Jävla kritiker! ved ROM for kunst og arkitektur 27.08 - 27.09.2020 - se javlakritiker.com for mer info


FORM: Sak nr 20200814/1200/ etterforskning av katedral for en ny tid av Kaleidoscope.

En liten gallergrind sluter till om porten mot gatan, och där innanför öppnar sig ett högt, långsmalt rum. Man arbetar och rör sig därinne. Det smäller i dörrar. Två kvinnor går runt med varsin liten borste och sopar ut de vaxljus som brunnit ut i ljushållarna. En man klädd i en fotsid, vid dräkt slår upp en dörr med en tom petflaska i handen. Människor rör sig hela tiden ut och in, kommer och går, ägnar sig åt olika saker. Det enda som lyser upp rummet är alla de tunna vaxljus som ännu brinner och ett kvardröjande dagsljus som letar sig in genom de högt sittande fönsteröppningarna mot öster och väster. Det svaga ljuset får golvets etsningar att glimma till ur mörkret. Här finns inga möbler, inga kyrkbänkar som anger en speciell riktning eller att man ska sitta stilla, inga psalmböcker och inga biblar. På sidorna finns de små baden. Efter att ha hängt sina kläder på den långa raden av mässingskrokar på väggen stiger man ner i det heta vattnet. Vattnet är blandat med magnesiumoxid och havssalter berättar en skylt - det ska dra stress ur kroppen och balansera sinnet. Så sakligt och tekniskt går det till att bli lugn. Salter. Mineraler. Här ligger man avklädd, badande, och ser andra människor röra sig in och ut ur rummet i stora ytterplagg och pälsar. Att bada i ett rum som samtidigt är öppet för vem som helst att kliva in i, skulle kunnat vara orimligt, exhibitionistiskt och obekvämt. Men så upplevs det inte här. På något sätt är rummen så starka, så orubbliga i sitt sätt att beskriva denna ordning, att man genast börjar tro på den och känna att den är möjlig. Det blir istället ogenerat och oförställt. På norra sidan leder en dörr ut på gården. Därifrån går det, om det är torrt nog, att fortsätta ner till översvämningsmagasinen. Torra dagar kan utrymmena användas för ceremonier och särskilda evenemang. I mellansäsongen går att vada omkring därnere med vatten till knäna och lyssna till sångerna som letar sig ner uppifrån katedralen. Slutligen, när magasinen fylls helt, blir hela gården en blank vattenyta som smyger sig upp och ner längs fasaderna runtomkring i takt med att vattnet stiger och sjunker. Magasinen sträcker sig också in under själva byggnaden. Med en sinnrik anordning kan delar av golvet i rummet lyftas upp och låta en stor vattenspegel breda ut sig. I den förvandlingen öppnar sig rummet som ett mörkt innanhav framför en. Samtidigt blir också mörkret till en stor spegel i rummet - de höga valven speglas i vattnet, och lika mycket som en sorts gestaltning av de bråddjup som finns inom oss, syns det hur högt himlen sträcker sig uppåt. Det ljusa finns i det mörka och byggnaden värjer inte för att låta båda dessa aspekter av livet ta plats. Innergården avgränsas av en hög mur och bakom den breder reningsbäddarna ut sig över den före detta skolgården vidare ut till nästa tvärgata. Allt detta går att skymta uppifrån, men det går inte att komma in eftersom processerna är så känsliga. I vissa delar står den här byggnaden i kontakt med något evigt och tidlöst. Kanske är det doften, en ständigt närvarande doft av mineraler, salter och fuktiga ångor. Kanske är det att hela byggnaden har gjorts helt utan anslutningar till el och datanät - ett egensinnigt men fascinerande val, som ger återklang i det byggda. Rummet och rummets alla delar måste rätta sig efter det här, inordna sig och arrangeras för att fungera enbart med de naturliga elementen eld, vatten och luft. I andra delar är den på ett väldigt direkt sätt en spegling av vår egen tids specifika förutsättningar. Pelarna och väggarna är gjorda i någon form av billigt kompositmaterial, medan golven är gjutna på plats. Mönstret som täcker golvytan har en pragmatisk funktion: räfflorna, som frästes in direkt på bygget efter en programmerad algoritm, skyddar mot halka på det oftast blöta golvet. Men med den tunna förgyllningen på botten som glimmar i det svaga ljuset blir det också något mer än bara ett halkskydd. Tomten är en smal remsa, inpressad mellan två postbyggnader från 1920-talet. Den långa gården mellan dem som förband de två gatorna till en passage användes tidigare för in- och utfart av alla postbilar. Nu när brevhantering inte längre förekommer försvann också behovet av att hålla den här markytan fri, och tomten bebyggdes. Postbilar, brevlådor och kuvert, numera avlägsna företeelser, en gång vardagsting som fanns överallt och var så självklara att man aldrig ägnade dem någon tanke över huvud taget. Men så en dag så var de bara borta, allihop. Tanken på postbilarnas försvinnande leder vidare mot tanken om hur tiden är i ständig rörelse, och hur kort och försvinnande en människas liv är. ”Eftersom tiden är allt vi har måste den mätas i enheter av frihet”, skrev filosofen Martin Hägglund i boken “This Life” 2019. I boken drev han denna tanke till ett fundamentalt ifrågasättande av kapitalismen. ”Det är våra egna liv som tas ifrån oss när vår tid tas ifrån oss”, skrev han, och menade att människor på allvar måste göra motstånd mot allt som slukar våra korta liv på jorden. Trots att Hägglund var en djupt övertygad ateist, kom hans texter att läsas av många som flätade samman detta med mer andliga tänkare. Där fanns de första som började formulera övergången mot en tillvaro där vi nu rör oss i betydligt fler dimensioner än vi nyss trodde var möjligt. Det är i spåren av den rörelsen som den här byggnaden kommit till. I sitt gränsland mellan katedral, badhus och vattenmagasin framstår den som en sorts nödvändig ankarpunkt i en värld som annars lätt hade kunnat lösa upp sig i flimrande fragment av parallella, halvt digitala liv. En stadig motvikt som behövs för att balansera den mänskliga tillvaron. Men på samma gång som den är sakral, är det också en verkstad som aldrig sover. Där är ständigt någon som rör sig. Någon som sopar, badar, ber, tänder ljus, dricker läsk, pratar lite för högt eller vilar. Ylva Frid er arkitekt og arkitekturkritiker med virke i Stockholm. Hun arbejder på nuværende tidspunkt som arkitekt hos Arkitektstudio Witte og har regelmæssigt medvirket som skribent og kritiker i fag- og dagspressen omkring arkitektur og byudvikling. Ylva Frid har desuden medvirket i internationale udstillingsprojekter, deriblandt som medkurator på udstillingen ”Nordic ID”. Udstillingen vistes først på Moskvas arkitekturbiennale i 2012 og derefter på en række gallerier rundt om i Norden. Hun har tidligere været redaktør for Tidskriften Arkitektur og redaktionsmedlem af tidsskriftet Project Baltia, baseret i St. Petersborg. #javlakritiker javlakritiker.com