Rasmus Wærn: En skola att bli stor i

Dette essayet er en del av utstillingen Jävla kritiker! ved ROM for kunst og arkitektur 27.08 - 27.09.2020 - se javlakritiker.com for mer info


FORM: Dubbelgymnasiet av Leth & Gori.

Det är sällan offentliga byggnader får den betydelse vi hoppats. Men det nya Dubbelgymnasiet tar plats på scen med samma oberörda självsäkerhet som Humphrey Bogart, med Dalai Lamas dödsföraktande ödmjukhet, med Maria Callas galna stolthet och med samma besatta uppriktighet som Greta Thunberg. Det är med andra ord en byggnad med hög resning som många generationer kommer att växa upp i. Inte bara fysiskt, även om dess torn vittnar om en vilja att ses, utan också andligt; det är en arkitektur som inte drar sig för att peka med hela handen: ”Se här, så här är det att vara människa.”


För de som fått sin uppväxt i provisoriernas underkylda arkitektur eller i de ljumma försök till en tillrättalagd naivism som det nya århundradets ”lekfulla” skolor levererat, måste Dubbelgymnasiets omsorgsfullt bearbetade byggnadsmassa kännas som den enda vuxna i rummet. En del av kvaliteten kommer av att huset bygger vidare på den gamla fabrik som tidigare behärskade platsen. I dess hallar finns nu de praktiska utbildningarna, medan de teoretiska momenten tagit plats i den nya delen; därav namnet Dubbelgymnasiet.


Huset kommer hjälpa ungdomar att växa. Alla går vi vidare från barndomens kategoriska föreställningar till ungdomens kritiska, då ingenting är bra. För de flesta klingar också detta av, men alltför få når den mognad där också det ofullkomliga möts med nyfiken respekt. Visst ser de flesta av oss charmen i isrosor på ett fönsterglas om vintern, eller skönheten i förvildad trädgård. Men få vågar beställa byggnader där åldrandets värdighet också fått ta plats. När detta händer en byggnad som kommer att se många generationer att växa upp, växer hoppet om framtiden. Här står en byggd berättelse om hur man tar sig an livets problem.


Om de vibrationer som skapas av resonansen mellan det gamla och det nya gett byggnaden dess kronologiska djup, står det framgångsrika arbetet med att humanisera de i grunden stupida byggnadsmaterialen för dess konstnärliga djup. Att den handgjorda keramiken, den gjutna metallen och snickeriets perfektionism har kostat är uppenbart, men arkitektens behärskning att inte låta donationens generösa budget slå över i excesser är kanske ändå mer beundransvärt. Det ser i grunden aldrig påkostat ut. Nej, det är den engagerade omsorgen som imponerar, inte beslagens dyrbarhet. Så här ser arbetsglädje ut.


På samma sätt är rumshöjden och den intrikata ljusföringen kvaliteter som imponerar med sin fyndighet snarare än sin exklusivitet. Här motas skoltröttheten bort med en variationsrik miljö som gör nästan varje sal till en ny upplevelse. Visst finns det både rim och reson i byggnadens i grunden rationella struktur, men det kommer ta eleverna många månader, ja kanske år, innan de till fullo förstår logiken bakom planens bitvis överraskande krumbukter. Att möta de unga med sådana utmaningar är att möta dem med förtroende. Vi, de vuxna, ger er något ni inte omedelbart kommer att förstå, men att uppskatta med tiden. Just som de kunskaper själva institutionen är skapad att förmedla.


Det vackraste går sällan att förstå. Vad sjunger fåglarna? Varför är skymningsljuset så poetiskt? Och var börjar egentligen det nya huset, och var slutar det gamla? Detta förblir en gåta som inte behöver få sin lösning. Den ger byggnaden en mytisk dimension som snarare måste mötas med ödmjuk osäkerhet än med kategoriska påståenden. Insida och utsida berättar olika saker, och även om jag själv inte alltid förstår dessa motsägelsefulla signaler är jag tacksam över deras existens.


Visst finns här kompromisser. Söderväggens stora skivor ger rummen innanför behaglig skugga men tar bort det mesta av deras möjligheter utsikt. De trånga passagerna utomhus kommer mer än en skolvaktmästare att svära över de dagar då snön måste bort. Själva tilltaget att bygga vidare på den gamla strukturen uppe på berget skapade problem med tillgänglighet som tvingat fram egenartat långa ramper. Samtidigt är det just i friktionen med dessa överkomliga svårigheter som byggnaden kommer att skapa minnen hos alla de tusen och åter tusen elever vilka kommer att kunna erinra sig dessa egensinnigheter livet igenom. Byggnaden blir den originella, men empatiska lärare som varje förälder önskar sina barn.


Det ligger i sakens natur att det originella bryter konventioner. Men i motsats mot den arkitektur där regelbrotten blivit en konvention så andas Dubbelgymnasiets begränsade formgarderob gammal visdom. Variationsrikedomen kommer från de enkla elementens rika kombinationer. Liksom i en marockansk souk, en gammelsvensk timrad bondgård, en helt igenom vitkalkad grekisk bergsby eller för den delen en storskog där varje nytt träd tillför mer komplexitet, så skapar dessa repetitioner bara mer och mer att upptäcka.


Det är en additiv arkitektur. Den lägger till snarare än den drar ifrån. Att resultatet blir så pass begripligt trots de många kombinationerna beror på att den underliggande moduluppbyggnaden ger hela systemet dess nödvändiga stadga. I botten finns en stabil och säker basgång; det är kanske inte den första man lägger märke till men efter ett tag inser man att det är just den som gör variationsrikedomen möjlig, såväl interiört som exteriört.


Men vi bygger inte för att skapa hus utan vi bygger för att få rum. Arkitektur är först och främst en social konstform. Dessa rum ska göra lärandet möjligt, ja kanske till och med lustfyllt. I vart fall aldrig obehagligt. Därför skapar planens egensinnigheter ändå inga dolda vrår där mobbningen kan få fäste. Därför bjuder också skolans yttre rum, de många skolgårdarna, på platser både för lek och studier. Det är väl bäddat, men arkitekturen kan aldrig göra jobbet själv. Nu är det upp till er: lärare, föräldrar, rektorer, skolstyrelser och politiker. Också de bästa av förutsättningar går att slarva bort. Se nu till att leva upp till det huset lovar!


Rasmus Wærn. Arkitekt på Wingårdhs sedan 2004. Sakkunnig i arkitekturhistoria och ansvarig för texter. Till de projekt där jag haft ett betydande engagemang hör restaureringen av Nationalmuseum samt förstudier till ombyggnader av bland annat Göteborgs konstmuseum och SKF:s huvudkontor samt flera stadsutvecklingsprojekt. Lärare i arkitekturhistoria på KTH under 2004–2010. Redaktör på tidskriften Arkitektur 1996–2004. Kommissarie för utställningen ”Architektur im 20. Jahrhunderet: Schweden“ på Deutsches Architekturmuseum i Frankfurt am Main 1998.